Det som min hunds död har lärt mig Snart kommer det att bli en hel månad sidan min hunds död. Jag saknar honom så jättemycket och jag fortsätter att gråta de flesta dagar. Inte hela dagen, självklart, men jag tror att jag inte har gråtit sådan i tio år kombinerad. Det känns svårast när jag promenerar genom parken som ligger bredvid min lägenhet. Där kommer jag över många unga hundar, hundar som är helt friska. De påminner mig om min hunds barndom, när han älskade att springa genom parken utan smärta eller sjukdom. Min hund var sexton år gammal när han dog. Under de senaste veckorna har jag läst flera artiklar på webben om sorg (efter man förlorar ett husdjur) för att fatta mina känslor. Varför kände mig så mycket sorg? Är det helt normalt? Och när kommer det att sluta? En man skrev om sina egna erfarenheter med att förlora sina två hundar, vid olika tidpunkter. Ibland känner man sig tacksamhet - man tackar sin hund för alla glada upplevelser genom åren. Ibland känner man sig skuld - man säger förlåt för alla gångerna att man besviken ens hund. Jag känner mig både. Jag är tacksam, men jag kunde har gjort mer samtidigt. Det är kanske det typiskt livet av många familjshundar - att få mycket kärlek av barnen, men att acceptera sitt liv när barnen flytta ut senare. Jag tycker att min hunds liv lärde mig om många saker - till exempel, hur man ska vara tålmodig, lojal, och särskilt anspråkslös. Jag tror att hans liv är beskrivit best av den här frågan: "Vad kan jag bidraga?", framför "Vad kan jag får ut av den här situationen?". Jag bara hoppas att han visste hur mycket han var älskad av familjen. Jag vet att min sorg kommer att sluta. Jag vet att jag ska få en annan hund i framtiden. Men nu för tiden tycker jag att jag ska sitta här bara, och tänka på honom en smula, allt som oftast.

Hans sista dag på jorden Min hund dog igår. Han var sexton år gammal. Jag visste nog att han skulle dö snart, precis eftersom han var sexton år gammal och vi alla samman trodde han skulle leva i ungefär treton år (om vi hade tur). Han har varit mycket trött under flera månader, men i söndags blev han plötslig sjukare. Han hade svårt att gå, och inte ville att äta någonting. Han sov genom hela dagen, och det blev klart att han inte skulle överleva mycket längre. Jag visste att han skulle dö detta år, men hos veterinären var jag jätteledsen likväl. Min familj fick hunden från "The Lost Dog's Home" när jag var tolv år gammal. Jag var väldigt annorlunda då. Hos veterinären tänkte jag om många upplevelser siden dess - de glada, de roliga, de pinsamma, de stressiga - och det var trevligt att ha sällskap under de här upplevelserna. Min hund var ofta glad, till och med när han blev blind och döv och lite illaluktande! Hos mig, innan vi åkte till veterinärens klinik, satt jag med min hund i trädgården. Jag vet inte om han var mycket medveten. Det var konstigt att tänka mig - idag är hans sista dag på jorden. Sexton år, och det kommer till sluta sådan. På jobbet handlar jag om dödsfall nästan varje dag, men det känns annorlunda nu. Jag tycker det finns någonting speciellt med förhållande som byggdes under mans barndom. Att säga farväl till det innefattar att säga farväl till en tidigare version av sig själv också. Det var ju mig, men inte längre samtidigt.

Många nya ord - som en berättelse Jag har lärt mig jättemånga nya ord på senaste tiden, men jag tror att jag inte kommer att minnas dem utan att använda dem, i minst en gång. Därför skriver jag en liten text (det kommer att vara konstig, men hoppas det funkar): En fruktansvärd luft tränger genom det trångt och fuktigt rummet. Den tunna mannen är irriterat och vet inte varifrån den kommer, men han lägger märke till flera smutsiga fläckar som täcker väggen. Han vet att han måste lämna rummet. Han gör det tyst och hastigt, utan att stirra upp i taket. Det kan han inte göra. Inga undantager. När han stigar ut, slår han nästan någon som promenerar förbi. Personen utbrister och skakar på huvudet. Men inte mannen. Inget ska bekomma honom. Han ska inte bli besegrad. Han ser att solen är fin och strålande och han vet att så länge det inte förändrar sig, ska han bli glad. Han tittar på sin stora skugga för första gången. Han går till stan. Medan han går, gnolar han. Fåglarna som sitter på träden härmar honom. Mannen bereder sig för att springa snabbt. Men innan han kan börja, tappar han jämnvikten. Han sitter på marken. Han önskar att någon skulle hålla honom sällskap. Han står upp och försätter att går otåligt. Åt vilket håll vet inte han, men det spelar inga roll. Han får synd på solen som glöder. Han tar ett par steg. Det är svårt att behärska sina känslor. Nu när han inte längre är inlåst i rummet, är han jätteglad. Inget får störa honom. Han riktar sitt blick åt den vackra stan. Han hoppas att han kan njuter sig i stan. Han betraktar sin fina utsikt som fullkomlighet. Han är fylld med förtroende. För ett ögonblick tvekar han, och han lägger märke till en slags dimma som rullar in. Nu måste han stanna kvar. Han försöker att förbli tyst. Men han är bekymrad. Han hoppas att dimman kommer att blekna bort. Men dimman är tung och den ser ut som om den inte kommer att upplösas. Det förväntar inte han. Varifrån kommer dimman, och hur länge ska det stanna kvar? Det ska han ta reda på.

En svenska TV serier Idag såg jag en bra svenska TV serier på nättet. Därför att jag bor i Australien, får man inte lov att titta på de flesta av programmen på SVTs webbsida. Det har något med vpn att göra, tror jag. I alla fall upptäckte jag att en TV serier som kallades Torka aldrig tårar utan handskar, och man får titta på det här utomlands. Vilket intressant program! I början kunde jag inte fick svenska texten att visas så jag kunde förstå bara femtio procent, men senare med texten kunde jag förstå mest av den. Jag var väldigt överrasket, det måste jag erkänna. Jag tyckte inte att jag skulle förstå så mycket men det gick bra. Javisst, jag behövde kolla upp flera ord på ordboken flera gånger men i stort sätt kunde jag följa berättelsen. Den var väldigt sorglig, och den handlade om en mörk period av världens historia - om AIDS eran och sättet att regeringar i hela världen uppförde sig som om inget hände. Jag faktisk läser en bok precis nu på engelska om den här perioden (80's talet). Programmet påminde mig om det mänskliga ansikte och lidande av en hemsk sjukdom. Vi är väldigt lycklig att leva i en era (och land) där man inte dör nödvändigtvis från HIV längre. (Det är inte fallet i många andra länder, tyvärr).

Andy Warhol/Ai Wei Wei utställning Förra helg gick jag till den Andy Warhol/Ai Wei Wei utställningen i Melbourne. Utställningen visas i flera månader och kommer snart att sluta. Många av mina vänner har rekommenderad den, så jag bestämde mig för att checka den ut äntligen. På klocka tio om morgonen åkte vi spårvagnen till stan. Vi kom fram till museet ett halvtimme senare och det fanns redan en ganska lång kö. Jag måste erkänna jag trivdes i utställningen. Jag känner inte så mycket om konst men det var ganska bra att titta på flera konstverk som påminde mig om en tidigare tid. Vi som bor i den nuvarande digitala tidsåldern kan ofta glömma kamperna i det förflutna och det som vi tar för givet. Jag tyckte mest om en liten avdelning av utställningen för barn! Haha. Där hittade jag flera förklaringar om katter, och jag upptäckte att Andy Warhol hade mer än tjugo katter. Alla kallades Sam, utom en. Det måste har varit jätteförvirrande, särskilt för katterna, tror jag!

Utbytesstudent Jag skriver en liten text för min applicering till Lund Universitet. Hoppas någon kan hjälpa mig med rättningar. Tusen tack :) Jag måste också markera min önskan att utveckla min svenska. När jag studerade i Oslo för sex år sedan, hade jag tillfället att lära mig lite norska. Jag pratade tyvärr inget ord förre, därför kunde jag inte tala det flytande efter sex månader. Erfarenheten var ändå givande och jag har fortsatt att lyssna på skandinaviska medier i Australien. Jag har försökt att ändra min norska till svenska på senaste tiden och det går ganska bra, hoppas jag. Jag är väldigt motiverad och jag tycker att utbytet ska vara en fantastisk möjlighet att fördjupa min förståelse för den svenska kulturen.

Simningpartnern (Del 3) ...under de där flera sekunderna såg jag precis hur hon måste ha sett mig - någon pinsam förflutnas pojkvän som inte kunde skärpa sig. Den där kvällen bråkade vi mycket, och hon berättade för mig hon hade känslor för honom. Jag kan inte säga jag inte såg det på väg. Men jag visste då jag behövde att flytta någonstans mycket långt bort. Vi skilde oss den där kvällen och jag bestämde mig för att flytta till Kalmar." "Varför Kalmar?" frågade han. "Det kan jag faktiskt inte säga," sa jag. "Förrän det där tillfället hade jag inte tänkt mycket om det." Ärligt talat vet jag inte därför jag hade öppnat mig den där kvällen. Det var som om jag hade samlat ihop alla mina minnen och behövde att släppa dem ut till världen, även om det var bara till en kille som simmade med mig. Orden föll ut utan självbehärskning. Det är lite svårt att förklara det nu, flera år senare. "Erik hälsade på hos mig följande veckan. Han sa han kände sig mycket dåligt om hela saken. Att Ingrid hade berättat för honom om mina planer. Han sa han tyckte det var lite orättvis att det skulle vara jag som borde förlora på grund av deras glädje. Han hade svårt att sova. Han erbjöd sig att betala för min hela flyttning. Ingen kostnad skulle bli sparat, lovade han." “Wow! Den där killen hade mage!” “Jag accepterade inte erbjudandet, självklart. Men jag tror att han inte är helt hemskt, ärligt talat. I alla fall var de både mycket mer kompatibla. Han var bara katalysatorn. Förr eller senare skulle vi komma till samma slutet." I flera ögonblick såg han lite tankfull ut, men sedan förflyttade det och jag kände mig plötslig självmedveten. Vi hade pratat om mig hela kvällen. "Och du?" frågade jag. "Har du flickvän?" Zarko rörde inte i minst tio sekunden, så att jag antog han glömde totalt om min fråga. Sedan smilade han och sa han bara "jag är faktiskt gift. Men vi har det lite jobbigt precis nu."

Simningspartnern (Del 2) Våra inledande samtal var ärligt talat kort och alldagliga. Jag kan inte faktiskt komma ihåg det som vi pratade om. Troligen vädret eller något annat. Flera veckor senare började Zarko att hänga med efteråt och vi skulle gå på en närliggande restaurang för att äta middag. Den var ingen märkvärdigt. Bara en liten plats som tillhörde en vänlig japansk man som saknade en tand. Därför gjorde han en visslande ljud när han uttalade vissa ord. Det var särskilt förvirrande när han växlade L med R, så att ordet 'rolig' blev 'lorig'. Mr Hayashi sålde enkla mat för 100 kronor, och det innehöll även en skål misosoppa. Maten var inte precis fantastisk och toaletten hade en konstig lukt av sojasås. Men vi kunde sitta och chatta. Zarko och jag brukade diskutera idrott eller böcker, och vi undvek politik. Trots allt visste man aldrig det som andra tänkte om sådana saker. Därför blev jag lite förvånat när samtalen svängde till en mer personlig karaktär en kväll. "Har du flickvän?" frågade han, när vi väntade på maten. Jag skakade på huvudet. "Nej," sa jag. "Vi skilde oss förra året, innan jag flyttade hit." "Eftersom du flyttade hit?" frågade han. "Kanske," sa jag med en axelryckning. "Det hände bara. Jag fick känslan att det kom att sluta. I alla fall var känslan ömsesidig. "Det känner jag," tillade han och nickade, kanske för att vara snällt bara. "Hon och jag blev vänner sedan förskola," förklarade jag. "Våra mödrar kändes sedan barndom, så gick vi i den samma primärskolan, sedan i den samma högskolan. Vi åt tillsammans, läste tillsammans, vi gjorde faktiskt nästan allt tillsammans. Alla förmodade att vi skulle gifta oss och ha flera barn, antar jag. Det var en ganska liten stad." "Det ville du inte..." sa han. "Nej. Jag är inte den slags kille som är helt säker på min livsriktning, fattar du det? Fast inte Ingrid. Hon är mycket fokuserad. Efter högskola läste hon juridik. En annan kille, Erik, från vår klass läste det också och alla visste att han tyckte om henne." "Var hon otrogen mot dig?" frågade han, och plötslig såg bister ut. Jag skakade på huvudet. "Nej, men jag kunde se att hon inte var lycklig. Under sommarlovet berättade hon för mig hon ska gå på bio med flera vänner. Men den där kvällen hittade jag henne med Erik på en kafé, i mitten av ett samtal. Där stod jag, flera meter bort, och jag kände hennes ögon landade på mig...