Simningpartnern (Del 3) ...under de där flera sekunderna såg jag precis hur hon måste ha sett mig - någon pinsam förflutnas pojkvän som inte kunde skärpa sig. Den där kvällen bråkade vi mycket, och hon berättade för mig hon hade känslor för honom. Jag kan inte säga jag inte såg det på väg. Men jag visste då jag behövde att flytta någonstans mycket långt bort. Vi skilde oss den där kvällen och jag bestämde mig för att flytta till Kalmar." "Varför Kalmar?" frågade han. "Det kan jag faktiskt inte säga," sa jag. "Förrän det där tillfället hade jag inte tänkt mycket om det." Ärligt talat vet jag inte därför jag hade öppnat mig den där kvällen. Det var som om jag hade samlat ihop alla mina minnen och behövde att släppa dem ut till världen, även om det var bara till en kille som simmade med mig. Orden föll ut utan självbehärskning. Det är lite svårt att förklara det nu, flera år senare. "Erik hälsade på hos mig följande veckan. Han sa han kände sig mycket dåligt om hela saken. Att Ingrid hade berättat för honom om mina planer. Han sa han tyckte det var lite orättvis att det skulle vara jag som borde förlora på grund av deras glädje. Han hade svårt att sova. Han erbjöd sig att betala för min hela flyttning. Ingen kostnad skulle bli sparat, lovade han." “Wow! Den där killen hade mage!” “Jag accepterade inte erbjudandet, självklart. Men jag tror att han inte är helt hemskt, ärligt talat. I alla fall var de både mycket mer kompatibla. Han var bara katalysatorn. Förr eller senare skulle vi komma till samma slutet." I flera ögonblick såg han lite tankfull ut, men sedan förflyttade det och jag kände mig plötslig självmedveten. Vi hade pratat om mig hela kvällen. "Och du?" frågade jag. "Har du flickvän?" Zarko rörde inte i minst tio sekunden, så att jag antog han glömde totalt om min fråga. Sedan smilade han och sa han bara "jag är faktiskt gift. Men vi har det lite jobbigt precis nu."