Det som min hunds död har lärt mig Snart kommer det att bli en hel månad sidan min hunds död. Jag saknar honom så jättemycket och jag fortsätter att gråta de flesta dagar. Inte hela dagen, självklart, men jag tror att jag inte har gråtit sådan i tio år kombinerad. Det känns svårast när jag promenerar genom parken som ligger bredvid min lägenhet. Där kommer jag över många unga hundar, hundar som är helt friska. De påminner mig om min hunds barndom, när han älskade att springa genom parken utan smärta eller sjukdom. Min hund var sexton år gammal när han dog. Under de senaste veckorna har jag läst flera artiklar på webben om sorg (efter man förlorar ett husdjur) för att fatta mina känslor. Varför kände mig så mycket sorg? Är det helt normalt? Och när kommer det att sluta? En man skrev om sina egna erfarenheter med att förlora sina två hundar, vid olika tidpunkter. Ibland känner man sig tacksamhet - man tackar sin hund för alla glada upplevelser genom åren. Ibland känner man sig skuld - man säger förlåt för alla gångerna att man besviken ens hund. Jag känner mig både. Jag är tacksam, men jag kunde har gjort mer samtidigt. Det är kanske det typiskt livet av många familjshundar - att få mycket kärlek av barnen, men att acceptera sitt liv när barnen flytta ut senare. Jag tycker att min hunds liv lärde mig om många saker - till exempel, hur man ska vara tålmodig, lojal, och särskilt anspråkslös. Jag tror att hans liv är beskrivit best av den här frågan: "Vad kan jag bidraga?", framför "Vad kan jag får ut av den här situationen?". Jag bara hoppas att han visste hur mycket han var älskad av familjen. Jag vet att min sorg kommer att sluta. Jag vet att jag ska få en annan hund i framtiden. Men nu för tiden tycker jag att jag ska sitta här bara, och tänka på honom en smula, allt som oftast.