Hans sista dag på jorden Min hund dog igår. Han var sexton år gammal. Jag visste nog att han skulle dö snart, precis eftersom han var sexton år gammal och vi alla samman trodde han skulle leva i ungefär treton år (om vi hade tur). Han har varit mycket trött under flera månader, men i söndags blev han plötslig sjukare. Han hade svårt att gå, och inte ville att äta någonting. Han sov genom hela dagen, och det blev klart att han inte skulle överleva mycket längre. Jag visste att han skulle dö detta år, men hos veterinären var jag jätteledsen likväl. Min familj fick hunden från "The Lost Dog's Home" när jag var tolv år gammal. Jag var väldigt annorlunda då. Hos veterinären tänkte jag om många upplevelser siden dess - de glada, de roliga, de pinsamma, de stressiga - och det var trevligt att ha sällskap under de här upplevelserna. Min hund var ofta glad, till och med när han blev blind och döv och lite illaluktande! Hos mig, innan vi åkte till veterinärens klinik, satt jag med min hund i trädgården. Jag vet inte om han var mycket medveten. Det var konstigt att tänka mig - idag är hans sista dag på jorden. Sexton år, och det kommer till sluta sådan. På jobbet handlar jag om dödsfall nästan varje dag, men det känns annorlunda nu. Jag tycker det finns någonting speciellt med förhållande som byggdes under mans barndom. Att säga farväl till det innefattar att säga farväl till en tidigare version av sig själv också. Det var ju mig, men inte längre samtidigt.