Den simningspartner (Del 1) -Här bestämde jag att översätta en novell som jag skrev tidigare. Ganska svårt att översätta, hoppas det passar Jag träffade Zarko i våren till 2005, men det inte var hans verklig namn. Det upptäckte jag en kväll, i omklädningsrummet medan han duschade. Hans kontorskort dinglade utifrån hans ryggsäck. Jag rodnade, och sköt bort det utom synhåll. Som om det var jag, och inte han, som befanns med att ljuga. Den där kväll rullade jag oroligt i sängen. Varför skulle Zarko ljuga för mig om hans namn? I början träffades vi varje söndagar vid den lokala poolen. Jag hade nyligen flyttat hit då och fyra veckor senare kände jag mig riktigt ensam. Tre dagar om vecka brukade jag jobba på en antik bokhandel och när affären gick särskilt långsamt kunde jag spendera hela dagen utan att prata ett enda ord förutom när min mamma ringde, två ganger om vecka, antagligen för att kontrollera att jag inte hade dött. I början berättade jag för henne om alla spännande plätser där jag hade besökt. Hon lyssnade snällt. Hon flämtade på rätt ögonblick och skrättade mjukt medan jag beskrev dagen. Hon måste ha avkänt intuitivt att jag kände mig eländig, antade jag. En hela månad passerades och jag hade lärt känna ingen vän. Kanske låt jag jätteolycklig eftersom hon föreslog att jag börjar simma igen. Den första gången jag såg Zarko, gled han ansträngning genom vattnet. Lika en delfin, trodde jag. Hans stroke var rapp och ren, varje rörelse skivade vattnet på ett sätt som påmindes om propellrar. Han hade på sig den jämna solbränna och de breda axlarna som tillhörde en erfaren simmare. Det började med ett leende, sedan en avslappnad nick, sedan satte han sig bredvid mig, på sidan av poolen, och presenterade sig. Jag måste erkänna att detta förvånade mig. Helt oväntad. Tills den där punkten trodde jag att han inte hade lagt märke till mig. I nära syn upptäckte jag att han hade ett snyggt ansikte, inte den vackra typen som krävde omedelbart din uppmärksamhet, utan snarare kraftig och blid på en gång. Hans lockigt och brunt hår, våt och mörkt på grund av vattnet, påminde mig om en Poseidon staty som jag hittade på ett museum för flera år sedan. Jag var förvånat att han pratade svenska med en skånska dialekt. Men inte flytande svenska, märkte jag. Det var som om han lärde sig språket genom en CD och eftersom berättaren råkade vara skåning, så var det dialekten som han använde nu.