Det kanske är lite tungt men gärna att någon ska rätta om hen orkar... Plötsligt kom min farmor, som gick bort i juni för 1 år sedan, 96 år gammal, till mitt huvud och eftersom det är mittinatten och jag blev lite känslig så skriver jag bara vad som kom på onödigt långt haha. Eftersom hon hade haft demens i mer än 12 år var det hennes barn som bestämde sig att inte ta behandling för att återuppleva när hennes äldreboende berättade till oss att hon inte kommer överleva mer än 3 månader. Inte så länge efter den bestämmelsen slutade hon att äta, sen att dricka också. I de där sista 5 dagar lyckades vi alla familjen mirakelt att kunde ta ledigar från sina jobb och samlade till hennes rum i äldreboende. En av sakerna som jag minns tydligt är att hon öppnade sin ögon plötsligt på tredje dagen sedan dess hon slutade drycka. Jag menar hon kunde ju öppna sina ögon men det såg alltid ut som hon ser bara i dimman men då var det tydligen att hon såg på vad som hon ville se, hennes två barn sitter både sidor bredvid och pratar över hennes säng. Hon pratade inte ens men pratade ändå med sina ögon, försökte förstå situationen och berättade att hon älskar dem och deras familj. Vi bara upprepade "tack" till henne. I sista momentet var det alldeles tystnaden utom hennes lidande andas i rummet men varje andetag var så kraftigt och fortfarande fullt med läntan att leva. Den energin från hennes hela kropp var så tung och tjock som 96 år lång vilket hon gick genom. När hennes öga mötes med mina kändes det som hon frågade rakt, "så här är det sättet jag levde mitt liv. Och hur ska du göra med ditt då?" Hennes 96 år kan jag antar i allafalt att det inte var lätt alls. Hon adopterades till en släkting när hon var 3 år gammal som hemtjänst hellre än som ett barn under krigstid sen gifte sig med nån som inte hade träffat innan bröllopet för att förlora massa pengar lurad av hans familj men aldrig få arbeta som heltids anställd bara för att försvara hans stolthet och tvångs fattigdom. Jag kan inte fråga henne hur hon kände och hur tänkte någon längre. Det är så synd att jag inte kan lyssna på. De spetsiga starka vackra ögon och andetagen som förtsätte starkt tills sista av sista fastnar i mitt huvud och har drivit mig framme när jag var i osäkerhet i det här ett år och det kommer sitta kvar här evigt tror jag.